Hej!
Läsare i min ålder minns när filmprojektorn rullades in i rummet och en särskilt teknisk elev fick den stora äran att träda filmen genom apparaten för att kunna visa en ”rulle” från läromedelscentralen.
Vi har en lång tradition av att använda teknik som stöd – från filmapparater till overheadapparater till dagens interaktiva skrivtavlor och surfplattor.
Med internets hjälp är det relativt enkelt att söka filmer som förklarar naturbegrepp, historiska händelser, matematiska uträkningar med mera på ett mycket professionellt sätt. Det är väldigt frestande att ”sätta på en film”.
Och det görs. Jag undrar hur många YouTube visningar som pågår varje dag i den svenska skolan. Nog blir det ett rätt hissnande antal.
Det är allt gott och väl, men vad ska man ha för grundregel om man ska låta filmen berätta istället för att du själv som pedagog berättar?
Grundregeln, tycker jag, är att när du låter ”internet” berätta ska det vara av överlägsen kvalitet. Det vill säga att det kan användas när exemplen som visas med filmer, länkar, bildspel och liknande är så pass överlägset vad du som lärare möjligtvis skulle kunna göra i ordning eller berätta om.
Det är lätt att tro att en proffsig film är överlägsen din egen berättelse. Tillåt mig att tvivla. En film kan inte helt ersätta den dialog du kan skapa med dina elever med allt vad det innebär av spontana frågor, nya associationer, exempel från elevens egen erfarenhet – och dina egna erfarenheter.
Det är fantastiskt hur mycket bra det finns på nätet. Jag bara ber att du tänker två gånger innan du litar på, t.ex. YouTube istället för att lita på dig själv eller åtminstone gör både och!
Åtgärd
Hur ofta och i vilket syfte använder du filmer från nätet? Vad har du för urvalskriterier? Ge ett exempel på en bra film som uppfyller kriterierna som nämns här. Håller du med, eller inte, om beskrivningen ovan av ”grundregeln”?
Med vänlig hälsning
© John Steinberg
