Hej!
Balansen jag försöker hålla i dessa Fortbildningsbrev är den mellan abstrakta resonemang och praktiska handlingar och experiment. Det ligger i sakens natur att vara mer abstrakt än konkret, dels för att jag som skriver är teoretiker (allmändidaktiker) och dels för att jag inte känner till varje läsares enskilda pedagogiska situation och ansvar.
Tillåt mig ytterligare en abstraktion – men som jag absolut vill tro har stor praktisk betydelse.
Jag formulerar detta så här. Du är på en fest med många du inte känner. I samtal med en ny bekant, som det ibland sker i Sverige, frågar man varandra vad man sysslar med. Du är lärare, fritidspedagog, skolledare, jobbar inom elevhälsan, är assistent eller resurs till din profession. Men hur svarar du?
Det vanliga är att du svarar, ”Jag är slöjdlärare,” eller ”Jag är matematiklärare,” eller ”Jag är fritidspedagog.” Detta beskriver vad du gör och visst, beskriver också vad du ”sysslar med”. Men det beskriver inte ditt uppdrag.
En uppdragsbeskrivning beskriver varför du finns, inte bara vad du gör. När du istället svarar, ”Jag bidrar till ekologisk balans, med hjälp av mina kunskaper i biologi och kemi i mitt arbete med ungdomar” kan det låta hur tokigt och ovanligt som helst, men ditt ämne är ditt verktyg, inte ditt uppdrag. ”Jag arbetar för framtidens folkhälsa. Jag gör det med ämnet idrott och hälsa bland dagens tonåringar.” ”Jag får ungdomar att tro att de kan mer än de tror. Jag gör det med hjälp av bild och mediekunskap.”
Åtgärd
Prova själv att formulera ditt uppdrag med ett övergripande syfte.
Har hur vi formulerar vårt uppdrag inom oss själva och kommunicerar det utåt till eleverna, föräldrarna och omvärlden så stor betydelse? På vilket sätt kan detta sätt att resonera påverka dina praktiska handlingar i pedagogyrket?
Med vänlig hälsning
© John Steinberg
