Fortbildningsråd

Del 1 av 15

Nya tider kräver nya fortbildningslösningar

Nya tider kräver nya lösningar och Covid + Teams/Zoom + Distansarbete har sannerligen krävt nya arbetsformer för alla som arbetar inom skolans värld. I en serie inlägg kommer jag att diskutera fortbildningsutmaningar och möjliga lösningar under de nya förutsättningarna. Det ser knappast ut som om de gamla metoderna (studiedagar, konferenser, kurser med internat) kommer att användas i lika stor grad. Vad kommer istället?

Det vet vi delvis redan nu: virtuella föreläsningar, utvecklingssamtal via Teams, bokcirklar och pedagogiska samtal utan en konsult utifrån.

Vad fungerade i det gamla systemet och vad fungerar i det nya systemet? Detta ska vi undersöka. Och som alltid är jag nyfiken på era kommentarer. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 2 av 15

Vad är vårt största behov?

En av de första frågorna i fortbildningsdjungeln att ta ställning till är – Vad är vårt största behov? Vilka kunskaper behöver vi mer av hos personalen för att öka sannolikheten att kunna bedriva en verksamhet som uppfyller våra högt ställda förväntningar?

Behoven är, minst sagt, omfattande, och det leder till det första felet man ofta gör – att gapa över för mycket. Det råder ett slags projektmani i skolvärlden. När jag lyssnar på rektorer som beskriver alla de projekt som personalen förväntas delta och engagera sig i – och till slut tillämpa i sin vardag – förstår man att effekten blir minimal med denna splittring i 10 –12 olika delar.

Det gör ont att prioritera. Ingen vill välja bort. Vi vill ha allt. Men vad gäller fortbildning (och projekt) som så många gånger i livet, gäller det att välja, fullfölja och vara trogen den teori, metod eller insats man nu har valt. 

Av allt som är viktigt, vad är allra viktigast just nu?  #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 3 av 15

Down-up hellre än top-down

Ytterligare ett ställningstagande i fortbildningsdjungeln är förhållningssättet: top-down eller down-up. För ett tjugotal år sedan var det vanligt att enskilda pedagoger själva kunde bestämma en hel del över sin egen fortbildning. Ibland fick man till och med ett mindre anslag man kunde bestämma över själv. Den tiden är för länge sedan förbi. 

Sedan kom en tid när rektorn i samråd med personalen kunde bestämma. Nu för tiden har inte rektorn lika fria händer att prioritera. Nu är det top-down som gäller. Förvaltningen, Skolnämnden, Skolverket och Riksdagen har lika mycket att bestämma över (eller mera) än den enskilda skolan. Den enskilda pedagogen får bara hänga med.

Självklart kan det se olika ut från kommun till kommun eller skolkoncern till skolkoncern, men ju längre bort besluten tas om fortbildningsprioriteringar, desto mindre lojalitet skapas mot det projekt och den fortbildning som man förväntas engagera sig i. Top-downbeslut ger sällan effekten man så gärna vill ha. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 4 av 15

Finns spåren kvar efter fem år?

Ett exempel på ett top-downbeslut som jag har sett i min omgivning är den helhjärtade satsningen på det som kallas för Formativ bedömning och Formativ undervisning. Förvaltningen storsatsar. ALLA ska med på föreläsningar, studiedagar, bokcirklar och klassrumsprojekt om just detta. Gurun hyrs in för dyra pengar. Digitala paket tas fram. Kommunen marknadsför sig som en ledare för just dessa insatser.

Fem år senare ses inte ett spår av detta i skolans vardagsarbete förutom några muggar med slickepinnar med barnens namn på för ett slags ”names in a hat” slumpmässigt val. Fanns det verkligen en förståelse för formativ bedömningens konsekvenser och ambitioner – att eleverna ska äga sin egen inlärning och skolgång? Det åstadkommer man inte med röda, gula och gröna muggar på elevernas skolbänkar eller s.k. exit tickets. Utmaningen är mycket större än så och när stormen med fortbildningsinsatser lugnar sig och nästa stora trend kommer är det försvinnande lite kvar av ursprungsidén.

Om man nu ska satsa top-down, börja med en grundlig förståelse för metoden och teorin man nu vill införa och, snälla, sätt er in i de långsiktiga intentionerna och konsekvenserna. En bokrekommendation om problemet med att storsprida en metod: John List, The Voltage Effect. 
#ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 5 av 15

50-50 lösningen

Om nu top-down sällan fungerar trots välmenande försök, vad kan möjligtvis fungera inom fortbildningsvärlden? Som jag skrev i första inlägget i denna serie av inlägg om fortbildningsinsatser, kommer ingenting att fungera utan hårda prioriteringar, en hundraprocentig satsning och tydligare och långsiktiga uppföljningar.

Dilemmat är att det är väldigt svårt att lyckas med något nytt eller med något projekt om inte de som berörs känner att de ”äger” både problemet och metoden. För det första måste man känna att det är ett problem som berör mig och att metoden är en lösning som passar mig och är möjlig att införa i en alltmer stressig vardag.

Det är ju trots allt samma dilemma som eleverna har. 60-åriga tanter och farbröder i Stockholm bestämmer vad jag ska lära, hur jag ska lära och när. Dessa traditionella top-downlösningar, som sagt, ger sällan önskad effekt. När andra bestämmer agendan helt åt oss, föder det knappast motivation.

50–50 är en bra lösning. En fjortonåring borde ha minst 50% kontroll över sin vardag precis som en pedagog borde ha. Jo, alla ”behöver” eller alla ”måste” fungera till 50% av tiden, men när det överstiger 50% så tappar man känslan av kontroll och därmed tappar man lusten. Med andra ord är detta ett argument för större kontroll av fortbildningsinsatser av de som mest berörs. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 6 av 15

Vem väljer boken? Vem har kontroll?

Glädjande nog inom fortbildningsdjungeln är det flera som inser att vi lokalt, inom vår egen verksamhet, behöver ta tag i vår egen utveckling. En av mina personliga favoriter är bokcirklar, kanske just därför att i princip alla mina 50-tal böcker är upplagda med övningar och diskussionsfrågor som lämpar sig för denna form (eftersom mitt värderingsbeslut och min ambition är att uppmuntra till egna tankar och lösningar och inte bara att göra det jag föreslår). 

Sedan kommer nästa fråga: Vem väljer boken? Förvaltningen? Rektorn? Personalen gemensamt? Den enskilda individen?

Visst finns stor nytta med att alla läser, diskuterar och uppmanas att prova metoderna i en och samma bok, men vad skulle hända om alla läser en bok som man själv väljer om pedagogisk metodik eller pedagogiskt ledarskap?

Då är det plötsligt flera teorier, metoder och ingångar som sprids. Gör det en termin, SEDAN kan man välja ut en bok, teori eller metod som känns mest rätt för flertalet att fokusera på.  Förresten mina studiecirkel böcker i pedagogik finns på gothiakompetens.se. Sök bara på mitt namn. #ledarskapiklassrummet 

↑ Till innehållet

Del 7 av 15

Kan vi evidensbasera all undervisning?

Nästa stora käpphäst (och jag har samlat på mig många käpphästar under mina snart 50 år i fortbildningsbranschen) är detta med evidensbaserad undervisning. 

Det är stört omöjligt att evidensbasera all undervisning och alla projekt. Jag vet att jag svär i kyrkan här, men det är min sanning. I hundratals år har vi lärt barn att läsa och räkna och ännu är vi inte överens om den bästa metoden för detta. ”Forskningen säger att….” – jo, den kan säga mycket, men om du inte vet hur den forskningen gick till kan du inte bara lita på den. 

Nu blev jag ingen disciplinerad forskare och lämnade självmant akademin i min ungdom för att satsa på fortbildningsinsatser genom mitt eget aktiebolag, men jag har en forskarutbildning och förstår forskningens villkor och metodik. När någon säger till dig, ”Forskningen säger att…” – var vänlig och kom med några motfrågor. Vilken forskning? Hur gick den forskningen till? Hur stor var populationen som testades? Vet man att resultat är beroende av metoden eller den enskilda pedagogen som utför den?

Jag lovar att det blir tyst. Kan man då lita på sin egen ”beprövade erfarenhet”? Det kommer nästa inlägg att handla om. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 8 av 15

Kan man lita på beprövad erfarenhet?

Ska man då lita på sin egen erfarenhet eller som det så snyggt heter: beprövad erfarenhet? Många har erfarenhet men försvinnande få av oss har lyckats bepröva denna erfarenhet på ett systematiskt sätt. Inte jag heller eftersom jag tenderar att berätta anekdotiskt utifrån egna observationer. Man går efter känslan, logik eller önskan, men inte är vi många som verkligen testar och jämför på ett disciplinerat sätt om den metod man använder verkligen ger effekt.

Ett exempel är anti-mobbningsprojekt som det finns gott om och en hel del pengar bakom. Nå, har dessa minskat mobbning eller minskat kriminalitet, ökat barns empatiska förmågor eller bidragit till känslan av inkludering och tillhörighet i en skola eller grupp? Kom igen nu, fram med beviset!

Ett gott råd: Börja att dokumentera det du gör i text, bilder och om du kan även i siffror. Definiera noggrant i beteendetermer vad du vill observera (höra och se) som bevis på att det du gör går åt rätt håll eller inte. Nöj dig delvis med indikationer om att du är på rätt väg eller inte. Därifrån kan man formulera en forskning om det för att eventuellt få en klarare bild. Börja med en tydligare dokumentation. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 9 av 15

Finns det forskning om detta?

Problemet har identifierats. Behovet finns att göra något. Man väljer en metod och får motfrågan – finns det forskning eller evidens bakom metoden? Nja, vi tänkte prova lite nytt. Nja, det ska vara evidensbaserat så det kan du inte göra utan bevis på att det fungerar. 

Vilken rundgång! Ska man inte pröva något utan att ha bevis på förhand att det du ska pröva faktiskt fungerar? Det har blivit lite så eller har jag fel? Mitt råd: kör. Hur i all sin dar kan man veta att en metod fungerar utan att man har provat den och skaffat erfarenhet av den? Det är som om man förbjuder alla nya tankar och metoder.

Och däri ligger dilemmat, eftersom skolan är i stort sett uppbyggd kring generationer av samma metod (kunskap till ämne, ämnen till lektion, lektion till moment, prov, betyg, examen). Var finns de mer radikala och annorlunda försöken i skolvärlden? De existerar knappast och föreslår man något radikalt blir det ett ramaskri från politiker, föräldrar och många kollegor, trygga i det gamla och osäkra på det nya.

Då blir det knappast någon utveckling. Våga. Snälla, våga lite mer! Men dokumentera det du gör. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 10 av 15

Fungerar den traditionella studiedagen?

Fungerar den traditionella studiedagen i skolan och förskolans värld? Svar, ja – om man har de rätta förväntningarna. Ingen enskild insats av denna karaktär vänder något stort skepp. Men det kan ge en tankeställare och leder till att det påverkar ”diskursen” på skolan ett tag och att några skaffar mer information eller gör några små försök. Gott nog. Nja, kanske inte eftersom man helst vill ha en större förändring, men det är inte att förakta om några påverkas och vill gå vidare med tanken eller metoden som det berättas om.

Jag har hållit studiedagar i skolmiljöer sedan 1974! Snart 50-årsjubileum. Jösses! Det finns flera anledningar till att jag klarar mig och en av många är att jag har de rätta förväntningarna. Jag vet att jag är en liten droppe i ett stort hav. Jag vet vad jag gör och gör det bra, vill jag påstå, men jag är inte där för att följa upp eller ta hand om det efteråt. 

Jag begriper mig inte på skolledare som inte närvarar när jag kommer eller frågar ut mig i förväg för att matcha min insats med deras behov eller inte har någon som helst uppföljningsplan. Jag är oftast ”ett trevligt inslag” och inget mera. Den värsta kommentaren eller feedback jag kan få efter en föreläsning är ”trevligt.” Jo, jag är trevlig och rolig på scenen, men jag tolkar det tyvärr så att de inte tar studiedagen eller mig på allvar. 

Den traditionella studiedagen håller på att försvinna av många olika orsaker, men själv tar jag tag i detta med hjälp av förlag jag samarbetar med, Gothia Kompetens, och en processutbildning som erbjuds om Ledarskap i klassrummet. Den inkluderar föreläsningar, utbildning av processledare, flera uppföljningsåtgärder plus studieplan med frågor, övningar och introfilmer. En av fördelarna med digitaliseringen, Zoom/Teams, Google Meet är att den ger ett större mått av flexibilitet av leveransen. Det är givetvis avgörande att skolledningen följer upp. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 11 av 15

Bli en bättre beställare

Jag är en urusel beställare av tjänster. Som upphandlare är jag värdelös. Jag ställer sällan tydliga krav på hantverkare och andra tjänster jag beställer. Helst ska de kunna läsa mina tankar. Jag blir därför ofta besviken när det inte blir som jag har tänkt mig.

Är skolor och förskolor också dåliga beställare och upphandlare? Jag tror det. Snälla, ta tag i upphandlingsfrågan gällande fortbildning. Vad – exakt – är ni ute efter? Vem och på vilket sätt kan ni få den hjälp ni behöver för att sätta igång, genomföra och följa upp? Det är ändå en investering i tid och pengar. 

Sluta hoppas. Ägna tid åt kravbeställande. Tydliggör vad ni får. Klargör förväntat resultat. Kräv samplanering och uppföljning. Och i så fall var beredd att betala för det. Det är en del av investeringen. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 12 av 15

Årtiondets flumord

Årtiondets flumord nummer ett: ”process”. Jo, jag vet att det låter något flummigt. Men det är ju det det handlar om – att skapa en kvalitets- och utvecklingskultur inom verksamheten och till det behövs inte bara tydligare struktur och metod utan också respekt för tiden och insatsen som krävs för att utvecklas.

Det är ett ord i får leva med och jag själv leder en processutbildning om Ledarskap i klassrummet via Gothia Kompetens. Vad är tanken bakom?

– Att en-gångs-insatser sällan leder till bestående resultat.
– Att de som leder utbildningar/fortbildningar behöver ha kompetens och det kan ta tid att få.
– Att man har ett analytiskt förhållningssätt till det man gör.
– Att man skapar rutiner och har ett långsiktigt tänk.
– Att man skapar en struktur för genomförandet.
– Att man skapar en struktur för uppföljning och dokumentation.
– Att man ställer krav på ”att prova i verkligheten” och se till att detta utvärderas och diskuteras.

Listan kunde vara längre. Analysera några av era fortbildningsinsatser på sistone och se om ni har en ”process” i samband med införandet. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 13 av 15

Äg din egen fortbildning

Om man nu ska äga sin egen fortbildning inom sin verksamhet, finns det några metoder som är bättre än andra? Problemet är ordet ”bättre”. Så mycket i pedagogikens värld är beroende av kvalitet i genomförandet, inte nödvändigtvis metoden. Traditionell förmedlingspedagogik kan vara fantastiskt i de rätta händerna – eller dödstrist och tråkigt.

Jag är personligen förtjust i Lesson studies och liknande strukturer där man studerar sin egen verklighet, genomför försök och analyserar vad man har varit med om eller sett hos andra. Men, som sagt, det måste genomföras med struktur, uthållighet, tydligt ledarskap och ett uppriktigt och ärligt intresse av att studera sitt professionella görande. 

I grunden är metoden genialisk i sin enkelhet men den hemliga såsen är att ta det och uppgiften på allvar. Men så är det med all utveckling, eller hur? #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 14 av 15

Inspiration eller utveckling?

Inspiration eller utveckling? Själv är jag i inspirationsbranschen eftersom jag inte är på plats för att se hur folk läser och diskuterar mina böcker eller på plats efter en föreläsning för att notera hur det går och vara med i processen. Det ska jag delvis rätta till genom Processutbildning i Ledarskap i klassrummet som jag gör med Gothia Kompetens, men grundproblemet består, eftersom jag  inte är med i vardagen och ser vad som händer som jag kunde göra under min korta, men betydelsefulla rektorstid i Örebro.

Vill ni verkligen utvecklas? Ja, då krävs mycket av det jag har pratat om i mina inlägg om fortbildningsinsatser: Att ta det på allvar. Att jobba down-up och inte top-down. Att utgå ifrån sin egen verklighet och det man upplever man behöver mest. Att prioritera. Att följa upp. Att dokumentera. Att känna till forskningen, men inte lita blint på den. Att ha fullt fokus.

Utveckling gör alltid lite ont. Det är tufft att prioritera och krävande att följa upp. Dessutom har vi problemet med rörlighet bland personalen och när några flyttar på sig eller slutar så känns det som om man behöver börja om – särskilt med alla dessa rektorsbyten som stör. Och ibland behöver man stå emot både Förvaltningen och Skolverket, vilket kan kännas tokigt (men nödvändigt ibland). Kom tillbaka till en grundfråga: Menar vi allvar med att vilja utveckla oss, vår verksamhet och våra metoder?
#ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet

Del 15 av 15

Sök vidare

I sexton inlägg har jag behandlat några viktiga frågor om fortbildningsinsatser i pedagogiska miljöer. Syftet har varit att påminna att det kräver att man tänker till, tar det på allvar och följer upp. 

Personligen bidrar jag via böcker, föreläsningar, online utbildningar och processutbildningar främst om ledarskap i klassrummet, pedagogiskt ledarskap på skolledarnivå och om lärstrategier. Ni har väl sett min Fortbildningsbiblioteket på www.steinberg.se med drygt 400 underlag för pedagogiska samtal?

Alla sexton inlägg är samlade på https://lnkd.in/dY3HcQ4Z eller https://lnkd.in/d7urKqQP och på steinberg.se

Lycka till och fortsätt att prata pedagogik med varandra. 

Snart kommer en ny serie inlägg om ett annat tema. #ledarskapiklassrummet

↑ Till innehållet