Ett exempel på ett top-downbeslut som jag har sett i min omgivning är den helhjärtade satsningen på det som kallas för Formativ bedömning och Formativ undervisning. Förvaltningen storsatsar. ALLA ska med på föreläsningar, studiedagar, bokcirklar och klassrumsprojekt om just detta. Gurun hyrs in för dyra pengar. Digitala paket tas fram. Kommunen marknadsför sig som en ledare för just dessa insatser.
Fem år senare ses inte ett spår av detta i skolans vardagsarbete förutom några muggar med slickepinnar med barnens namn på för ett slags ”names in a hat” slumpmässigt val. Fanns det verkligen en förståelse för formativ bedömningens konsekvenser och ambitioner – att eleverna ska äga sin egen inlärning och skolgång? Det åstadkommer man inte med röda, gula och gröna muggar på elevernas skolbänkar eller s.k. exit tickets. Utmaningen är mycket större än så och när stormen med fortbildningsinsatser lugnar sig och nästa stora trend kommer är det försvinnande lite kvar av ursprungsidén.
Om man nu ska satsa top-down, börja med en grundlig förståelse för metoden och teorin man nu vill införa och, snälla, sätt er in i de långsiktiga intentionerna och konsekvenserna. En bokrekommendation om problemet med att storsprida en metod: John List, The Voltage Effect.
#ledarskapiklassrummet
