Om nu top-down sällan fungerar trots välmenande försök, vad kan möjligtvis fungera inom fortbildningsvärlden? Som jag skrev i första inlägget i denna serie av inlägg om fortbildningsinsatser, kommer ingenting att fungera utan hårda prioriteringar, en hundraprocentig satsning och tydligare och långsiktiga uppföljningar.
Dilemmat är att det är väldigt svårt att lyckas med något nytt eller med något projekt om inte de som berörs känner att de ”äger” både problemet och metoden. För det första måste man känna att det är ett problem som berör mig och att metoden är en lösning som passar mig och är möjlig att införa i en alltmer stressig vardag.
Det är ju trots allt samma dilemma som eleverna har. 60-åriga tanter och farbröder i Stockholm bestämmer vad jag ska lära, hur jag ska lära och när. Dessa traditionella top-downlösningar, som sagt, ger sällan önskad effekt. När andra bestämmer agendan helt åt oss, föder det knappast motivation.
50–50 är en bra lösning. En fjortonåring borde ha minst 50% kontroll över sin vardag precis som en pedagog borde ha. Jo, alla ”behöver” eller alla ”måste” fungera till 50% av tiden, men när det överstiger 50% så tappar man känslan av kontroll och därmed tappar man lusten. Med andra ord är detta ett argument för större kontroll av fortbildningsinsatser av de som mest berörs. #ledarskapiklassrummet
