Hej!
När Åsa Sourander och jag skrev boken Att vända en klass var det i slutet på de tre år Åsa hade sin mellanstadieklass. Vi försökte analysera hur vändningen gick till och kom fram till att en av de viktigaste åtgärderna var att tacka elever och informera föräldrar när nyckelelever (och gruppen) hade en bra dag.
Åsa började att skriva positiva lappar hem. Ibland blev det textmeddelande. Ibland kunde hon till och med ringa hem och berätta att nu har X haft en bra dag.
Du kan inte ana hur mycket detta hjälpte henne att få elevernas och föräldrarnas förtroende! Det var många elever och föräldrar i gruppen som knappt hade hört någonting positivt under flera år och nu kom positiva signaler titt som tätt.
Till slut kom eleverna självmant fram till Åsa och sa, ”Jag har haft en bra dag idag, Åsa. Kan jag få en lapp hem om det.” Ja, till slut hade hon många elever i kö i slutet på dagen!
Så enkelt. Så märkligt. Så självklart!
Det handlar om den äldsta principen inom psykologin – positiv förstärkning.
Vi kom att kalla detta för ”tackterapi.” Det var ett evigt (och magiskt) tackande. Särskilt med de svåraste eleverna hade det stor effekt. ”Tack för att du delade sudd med Sara.” ”Tack för att du hjälpte till att plocka upp.” ”Tack för att du ställde denna intressanta fråga.” ”Jag såg att du uppmuntrande Evelina flera gånger. Tack för det.”
Åtgärd
Vem behöver höra ”tack” lite oftare? Vilken förälder behöver höra oftare när det går bra?
Med vänlig hälsning
© John Steinberg
