Hej!
En förutsättning för lärande och utveckling är, naturligtvis, välmående. Det är väldigt svårt att koncentrera sig om man är hungrig, trött, ängslig eller till och med rädd. Alla har ett ansvar i denna viktiga utmaning, från föräldrar till pedagogerna, till eleverna själva om hur, till exempel, de bemöter varandra.
Vissa skolor erbjuder frukost. Vissa skolor skapar lugna rum. Vissa skolor arbetar intensivt med anti-mobbningsprogram. Det är allt gott och väl, om man nu tycker det behövs, men det är trots allt lite konstgjord andning, om jag får lov att uttrycka mig så. Det är ju föräldrarnas sak att se till att eleverna har sovit ordentligt, ätit sin frukost och har sitt material med sig. Det är pedagogens ansvar att skapa en stämning av respekt och en vi-känsla i gruppen. Det är skolledarens ansvar att skapa tillförlitlighet och stabilitet i systemet och att se till att personalen har rimliga arbetsförhållanden och chans att må bra.
Men skolan är ingen ö utan en del av samhället och när jag skriver dessa rader finns en ökad oro i samhället där till och med eleverna kan ta in samhällskonflikter (motsättningar mellan kulturer, religioner, kvinnosyn, med mera) in i klassrummet, i korridorer och ute på rasterna.
Hur vi handskas med denna oro säger ganska mycket om hur vi tolkar vårt uppdrag. En stor del av uppdraget är att göra skolan till en oas, en plats där man kan känna sig trygg, må bra och upptäcka nya idéer, kompetenser och andra sidor hos våra kamrater och hos de vuxna som är barnens och ungdomarnas vägledare.
Tufft? Absolut. Nödvändigt? Absolut. En förutsättning för kvalitet? Absolut.
Åtgärd
Skolan som en oas – är det möjligt? Hur gör vi?
Skolan som en del av samhället, förstår vi alla, men hur handskas vi med konflikter utifrån som eventuellt tas in i klassrummet?
Hur ökar vi de vuxnas välmående i skolan? Vad krävs? Vem har ansvar för vad?
Med vänlig hälsning
© John Steinberg
